Häxbrygd är en roman som utspelar sig ungefär 15 år efter kriget. Vilket krig kanske ni undrar. Jo, nästa krig. De, så kallade, bombmattor av missilbärande drönare som drog in över huvudstaden, var de värsta mänskligheten någonsin upplevt. På bara några få räder var hela Stockholms innerstad lagd i ruiner och dödsoffren var legio då allt skett så hastigt att endast ett fåtal lyckades fly.

Larsa Rusell – bokens jag – vantrivs i det återuppbyggda Stockholm som styrs av en helt ny tidsanda som ser effektivitet, tillväxt, lönsamhet och egenintressen som honnörsord. Något som också avspeglar sig i medborgarnas skönhetsideal.

Larsa lyckas dock finna en tillflyktsort som är svår att förklara med logik och förnuft. Kalla det eskapism om ni vill, men det är lik förbaskat en verklighet som skiljer sig på alla punkter från den sterila och opersonliga värld som byggts upp ur den forna huvudstadens ruiner.

På denna mystiska plats går – som sagt – inte allt att förklara med förnuftet, men Larsa lär sig att hellre ta till sig det goda än att ifrågasätta det. Han lär känna medborgarna på denna ort och han inser att han har mycket att lära sig. Mycket som borde vara självklarheter men som förkastats i den värld han kommer ifrån då det inte anses lukrativt.

Läsaren bör förbereda sig på att det i denna roman förekommer både magi och andra oförklarliga saker, men den som har ett öppet sinne och inte förkastar drömmarna har lättare att ta till sig denna berättelse.

Larsa Rusell tillhör de få som lyckades fly. Han, hans syster och hans far fick en tillfällig fristad på Island så länge kriget varade, men efter fem år när freden slöts återkom de för att delta i återuppbyggandet.

Staden är bankrutt och nu krävs handling och effektivitet före nostalgi och romantik. De styrande vill se framåt och inte tillbaka. Arkitekternas linjer blir därför raka och snabba. En modern stad börjar växa fram ur den gamla stadens stoft. En modern stad som ska stå som ett föredöme i världen.

Folket får snabbt nya skönhetsideal som dikteras av samtiden – den samtid där modernism, enkelhet, effektivitet och tillväxt är honnörsord. Människan är ju anpassningsbar och man tar till sig det nya med hull och hår, men det passar inte riktigt alla ska det visa sig.

Vi får följa med den vuxne Larsa på hans eskapism till en mystisk plats där människorna fortfarande har förståndet att njuta av livet, skönheten, friden och kärleken på ett sätt som gått förlorat i den effektiva samtid han lever i.