Visst har alla upplevt att man träffat den obekanta människan framför sig förr. Kanske är det verkligen så även om man inte kan säga var eller när.Kanske har vi mötts i ett annat och gånget sekel från vilket minnet inte är kapabelt att bevisa sanningen i det. Kalla det själavandring eller reinkarnation om ni vill. En del kanske till och med avfärdar det som fantasi eller att personen bara liknar någon. Det sker dock emellanåt att man mer eller mindre är säker på att det finns något gemensamt och då det fortfarande finns mycket som människan inte känner till bör man nog inte avfärda sin känsla hur som helst. Känslor finns av en orsak och låter man dem styra kanske man får chansen att uppleva saker som man aldrig ens trott sig vara i närheten av - saker vetenskapen inte kan förklara. Gammal tro kanske inte alltid bara ska avfärdas med en axelryckning. Förr fick ju till exempel inte självspillingar komma i vigd jord. Deras själ fick inte komma till ro, sas det, utan var dömd att irra runt som den osaliga ande den ansågs vara. Kan det ligga något i sådan gammal skrock?