Jag inser med ens att jag inte är mörkrädd längre. Det går upp för mig när jag sitter på den mörka och tidigare förhatliga vinden där mössens ljud fått allt att verka skrämmande. Nu är jag plötsligt inte rädd längre och jag förstår inte varför. Varför det är så förstår jag inte fullt ut. Kanske jag börjar bli vuxen. Far kommer under inga omständigheter få reda på att min rädsla försvunnit. Det är hit han förpassar mig som straff, just för att jag är rädd för mörkret. Aldrig att jag ska avslöja att det gått över. Det får bli min hemlighet.

   Rädslan övergår i en nyfikenhet och jag sitter kvar på bjälken jag valt som min egen, men nu inte för att komma undan mössens närgångenhet. Nu vill jag sitta här och iakttas de få ljusstrålar som skjuter in genom springan till takluckan. De är som svärd av solsken även om de knappast lyser upp vindsrummet. Men de är som ett löfte om ett bättre liv. Ett liv som inte ser ut som det far vill att jag ska ha. Inom mig glöder ett trots som inte funnit dör tidigare. Ett trots som gör mig starkare. Åtminstone så länge jag är ensam här uppe. Vad som händer med det när far ryter i vet jag inte än. Det blir till att ta reda vartefter. Kanske jag är en feg stackare.

 ”Trotsets osynliga glöd” är andra delen i vad som författaren kallar för ”Den osynliga trilogin”. Den föregås av ”Varandets osynliga vingar” och avslutas med ”Innerstats osynliga spegel”. Denna andra del tar sin början anno 1808 på en vind i ett hus på Volmar Yxkulls Gata på den södra malmen i Stockholm.