bw-books bwbooks bwböcker bw-böcker bw.books bw.böcker bw-books bwbooks bwböcker
 bw-böcker bw.books bw.böcker bw-books bwbooks bwböcker bw-böcker bw.books bw.böcker

 

   Startsida      Om mig      Köp på Bokus      Köp på Adlibris   Widget-shop    Facebook  

 

Den sista Vätten 


Läsaromdömen

"Vilken häftig kulturkrock"

"Som att läsa en historisk roman som utspelar sig i nutid. Ovanligt och kul."

 

Faktaruta

ISBN: 978-91-8020-196-4 

Boktyp: Häftad

Sidantal: 299

Storlek: 135x210 mm

Vikt: 348 gram

 

 

Förr i tiden - när folk fortfarande trodde på vättar - hade de tyvärr ofta ett oförtjänt dåligt rykte. De ansågs ställa till med oreda och förtret. Men det är väl likadant idag med olika grupper av individer. Fotbollssupportrar anses vara hu­liganer beroende på att det är bråkstakarna som syns och märks. Visst hade vättar ett hämndbegär som ibland var svårt att tygla, men det kom bara fram om de - eller deras vänner - blivit felaktigt behandlade. Vissa människor förväxlade ofta vättar med hustomten och det retade nog vättarna en del. Vättarna var - till skillnad från hustomten - sociala varelser som värnade om familjen, men också om andra livsformer i dess närhet.

Vättarna fanns, i det som idag kallas Sverige, långt före människan och vem av dessa två arter som uppfann runorna är det ingen som hittills lyckats fastställa – kanske ytterst få forskat i ämnet. Vad vi vet så har båda arterna dock liknande tolkningar av dessa tecken – liknande men inte identiska. Detta tyder ändå på att det alltid funnits en viss symbios mellan människa och vätte sedan urminnes tider – något som borde vara otvivelaktigt för alla som studerat folktro. Vättarna nyttjade inte runorna att skriva med – de användes uteslutande som heliga tecken att frammana gott eller ont med samt att få vägledning eller spå framtiden genom. I boken finns en förklaring över hur just vättarna (Uða i synnerhet) tolkade dessa – för dem – heliga runtecken och vilka egenskaper de tillmätte dem. Varje runmagiker fick tolka utifrån sitt eget sinne och det finns inga rätt eller fel. Alltså är tolkningen upp till varje runmästare att fånga i flykten och dess tillfälle. En kunnig runmagiker hade sällan – eller aldrig – fel.

Innehållet i denna bok bygger helt och hållet på de dagboksanteckningar jag funnit år 2019 i ett gammalt torp och som är skrivna av Uða Runmagiker – den enda hittills kända skrivkunniga vätte som existerat (enligt hennes egen utsago). Om Uða verkligen var den sista förekommande vätten har jag inga belägg för, men mycket talar för det. Jag hoppas innerligen att detta antagande är felaktigt. Jag välkomnar dem gärna i mitt hus och min närhet. Självklart har jag broderat ut texten – så kallad litterär frihet – för att få till en sammanhängande berättelse.